Psykiatrins värld på Ankaret i Handen och Nacka närsjukhus, avd 32, i Stockholms Läns Landsting

Här nedan följer en sammanfattning av händelser som jag utsatts för under flera års tid då jag hölls inlåst på psykiatriska vårdavdelningar på grund av att jag inte ville äta. Det hela inträffade under perioden 2000-06-29 till och med 2004-03-11.

Det som beskrivs har blivit dels anmält till
Hälso- och Sjukvårdens ansvarsnämnd, ingen åtgärd
Socialstyrelsen, ingen åtgärd
Polisanmälan flera gånger, nedlagt sekunder efter den kommit in
Håkan Götmark, Chefläkare Stockholms Läns sjukvårdsområde, gör inget åt saken, pratar inte ens med inblandade

Därför väljer jag nu att publicera hela händelseförloppet här med fullständiga namn och platser där allt inträffat.

Allmänheten måste få veta att alla myndigheter i Sverige och ”skyddsnät” för patienter, inte gör ett dugg för en eskild person som råkar ut för tortyr, misshandel, övergrepp som är extremt grova och detta får de göra i tjänsteutövning för att underhålla sin egen perversion.

Men förhoppningar om att detta nu kommer ut gör att jag hoppas att detta sprids och läses av så många som möjligt.

Innehållet är allvarligt och läses helt och hållet på egen risk.
Här nedan följer en lista på de personer som utsatt mig för dessa övergrepp aktivt. Betydligt fler personer har varit inblandade men det här är listan på de grövsta förbrytarna som går fria och får göra precis vad de vill. Jag har kämpat med alla försök att få någon rättvisa i många år nu men det går inte eftersom alla tycks tro det är tillåtet för läkare och vårdpersonal att göra vad de vill. Observera att befattningarna gällde år 2000-2004.

Detta är personerna som innehållet berör och som utsatt mig för brott som ingen vill ställa dem till svars för:
-Samia Boukter Gustavsson, chefsläkare psykiatrin Nacka sjukhus

-Kristaps Ziemelis, psykolog, Nacka sjukhus

-Laura Fired (numer Laura Alexin), överläkare avdelning Lotsen

-Lars Mörtberg, läkare Ankaret avdelning Lotsen

-Bengt Westman, psykolog, Ankaret, stor varning då denna sexuella förbrytare idag arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin där han har väldigt sköra och lätta offer som ingen kommer tro på heller. Varning alla som har barn eller ungdomar som besöker denna man, han är potentiellt livsfarlig.

Beskrivning av händelser
Jag vårdades på Nacka sjukhus avdelning 32 ovanstående datum på LPT för en ätstörningsproblematik. Detta kunde personalen där inte göra något åt. Jag hade blivit flyttad till denna avdelning från Ankaret i Handen, då jag blivit utsatt för mängder av kränkande behandlingar där. När jag först kom till kliniken den 19 februari vid 14 tiden var det rätt lugnt en stund. När jag vid 18 tiden hade vägrat vara med och äta och dragit mig undan till en lugnare del längst in på avdelningen så kom en av vårdarna till mig och sa att jag skulle gå in på mitt rum omedelbart. Eftersom jag var inlagd på LPT hade jag inget val även fast jag vägrade göra så. Väl inne på rummet blev jag nertryckt i sängen av denna vårdare. Han stannade kvar inne på rummet till det att en annan vårdare kom in och då var klockan en bit efter 1815. Denna man har jag tyvärr inget namn på. Han var i mina ögon rätt storvuxen och kraftig. Han ställer sig först en bit från sängen där jag låg och börjar i normal samtalston säga väldigt ilsket att jag ska lyda de order jag får från personalen och om jag inte gör det så skulle jag råka ut för värre ”behandling”. I mitt tillstånd som jag var i då så var jag rätt påverkad av diverse olika lugnande mediciner som de med tvång gett mig. Svarade bara på hans ilskna påhopp att han skulle ”dra åt helvete”. Hans reaktion på det blev att han tog två snabba steg fram mot fotänden på sängen och tog tag i min högra fot. Han sa då till mig att han inte accepterade mitt språk och sen vred han min fot kraftigt till vänster. Det small till i foten och gjorde fruktansvärt ont. Sedan kom han fram väldigt nära mig och sa till mig att om jag skulle säga något om vad han gjort så skulle inte jag leva länge till. Han sa också att om jag inte kunde använda foten så var det en direkt order att jag skulle säga att jag trampade snett när jag klev upp. Hans mordiska blick och det intryck han gjorde på mig gjorde mig väldigt rädd. Jag vågade först inte säga något alls till någon om det hela av rädsla för vad han hade sagt. Men smärtorna tog över och jag var tvungen att larma personalen. När jag gjorde så var mannen i fråga med tillsammans med sjuksköterskan som jobbade den kvällen och hans blick sa allt. Hade inget val eftersom jag var påverkad av lugnande medel och inte kunde göra något alls för att försvara mig. Blev remitterad till Södersjukhuset där de skulle undersöka foten som man först trodde var bruten. Innan jag blev transporterad dit fick jag med mig tre vårdare som skulle övervaka mig eftersom jag var rymningsbenägen och de hade mängder av orsaker till att skicka med halva avdelningens personal. Innan avresa till Södersjukhuset fick jag ännu mer lugnande. Väl framme vid sjukhuset var jag så pass avslagen att jag inte kunde/vågade prata. Vårdarna som var med mig dit var de som pratade med läkare och jag blev själv aldrig tillfrågad om något. Hela tiden hade jag dessa vårdare med. En av dem pratade med alla läkare och sjuksköterskor medan de andra två såg till att jag inte sa något och inte försökte resa mig från sängen. Blev kvar rätt länge på SÖS och till slut konstaterade man att foten inte var bruten utan att det var en kraftig stukning. Foten blev inlindad kraftigt och de följande veckorna kunde jag enbart hoppa omkring på kryckor eller allra helst ville vårdpersonalen på avdelningen ha mig i rullstol eftersom jag ändå vägde alldeles för lite enligt dem. Väl tillbaks på Nacka avd 32 så fortsatte samma behandlingsmetoder som jag fått på Ankaret i Handen. Gjorde jag inte som personalen sa så var ordern att de iskalla duscharna skulle vara en metod att få mig på bättre tankar. Blev tvingad in i duschen och stå där med det kallaste inställt. En vårdare vaktade dörren på utsidan (hade eget rum) den andra vakade noga att jag inte försökte ändra temperaturen eller stänga av vattnet. Försökte flera gånger göra det men blev då slagen av personen som var med där inne. Man slog mig med knuten näve rätt hårt i magen och buken. Det här var en vanlig metod de använde och det kunde vara flera gånger om dagen som de använde denna metod. Längden som jag fick stå i dessa iskalla duschar var mellan 30 och 50 minuter. Var givetvis iskall när jag kom ut men det förklarade man med att jag var för smal och hade naturligt sänkt kroppstemperatur. Den här ”dusch behandlingen” användes flitigt på Ankaret i Handen också, se separat anmälan. En av de som övervakade mig ofta när jag var i duschen var Alfonso (saknar efternamn på honom) och Lars Westerberg, är osäker på efternamnet men Lars W var det i alla fall.

2001-03-13 blev jag tvingad till en kontakt med en psykolog vid namn Kristaps Ziemelis. Han inledde med att fråga hur mina sista 10 månader på Ankaret hade varit men jag gav inga direkta svar. Var även här påverkad av mediciner och har via gamla dagboksanteckningar som jag skrev när jag var där fått fram de flesta uppgifterna som handlar om min ”behandling” på detta ställe. Det första denne psykolog föreslår är att en ”behandling” som jag tidigare fått på Ankaret skulle vara lämplig. Är fruktansvärd äcklad av det än idag och har väldigt svårt att skriva om det då det väcker mycket obehagliga känslor inom mig. Vill göra er uppmärksam på att jag är heterosexuell och enbart har en sexuell dragning mot det kvinnliga könet. Dock har jag ingen partner och har aldrig haft en sådan beroende på mina långa och fruktansvärda problem med ätstörningar. Kristaps ville vid första mötet göra vår ”bekantskap” närmare så vi kunde prata djupare om vad som hänt mig tidigare. Det gjorde han på ett sätt som han tyckte var normal. Han tog fram sitt könsorgan och tvingade under dödshot att jag skulle ha den i min mun. Jag är fruktansvärt ångestladdad och känner mig så vidrig själv över detta men jag kan inte göra något åt saken. Det som har hänt har ju hänt. Under tiden som han höll på med sin tillfredställande handling mot mig så upprepade han hela tiden att om jag någon gång i framtiden skulle säga ett ord om detta så skulle han se till att jag skulle dödas. Samma kväll den 13/3 vid 20 tiden tog jag en överdos av Alvedon, 15 gram (30 tabletter) i självmordssyfte med tanke på det inträffade under dagen. Hade lyckats mygla till mig en möjlighet att gå ut själv och tidigare på dagen köpt dessa tabletter i Apoteket som låg i samma byggnad. Det var bara några meter från hissarna upp till avdelningen.

Lyckades avboka ett besök några dagar efter första mötet och sedan var det inte så mycket mer kontakt med honom där som tur var.

Under hela min ”behandlingstid” som jag var på avd 32 var det mycket obehagliga metoder personalen använde. Bortsett de iskalla duscharna så blev jag ofta tvingad att så med näsan in mot en vägg på mitt rum helt stilla. Rörde jag mig det minsta så blev det misshandel i form av slag alltid med knuten näve i magen. Vid flera tillfällen så pass hårt att jag ramlade ihop men också inte så hårt att det lämnade synliga märken. Under min vårdtid på denna avdelning var det Samia Boukter Gustavsson som varit den läkare som varit chef över denna avdelning och hon är fullt medveten om vad jag utsattes för eftersom övrig vårdpersonal sa till mig att Samia också är medveten om att det skulle vara en bra behandling för mig och att hon kunde se till att jag hamnade på andra ställen som är betydligt värre än det som de utsatte mig för.

Under perioden 2000-06-29 till 2004-04-19 var jag förvarad på Ankaret i Handen där absolut inget gjorde mina dagar lättare. Var inskriven enligt LPT och hade det hela tiden under min vistelse där. Jag blev inlagd på grund av min ätstörningsproblematik som konstaterades på Huddinge sjukhus och vägde vid inskrivningen på Ankaret 54 kg till 192 cm. Den första tiden på denna klinik var rätt lugn. Jag hade aldrig tidigare varit på en psykiatrisk klinik och visste inget om dessa. Blev 2000-07 remitterad till Löwenströmska sjukhuset avd 35 för behandling av matproblemen. Den 13/12-2000 blev jag skickad via St Göran psykakut tillbaks till Ankaret där jag träffade Laura Fired som då var chefsöverläkare på denna klinik. Hon var mycket brysk och elak i sitt tonfall mot mig hela tiden. Minns med hjälp av dagboksanteckningar av vad som hänt. Var väldigt påverkad av lugnande mediciner och annat som jag inte vet vad det var. De använde väl mig som försökskanin när det gäller mediciner. Hade mängder av olika under långa tider och jag fick aldrig reda på vilka. Fick direkt ett fruktansvärt intryck av denna läkare då hon var aggressiv i sitt sätt att prata. Hon kunde inte formulera sig på svenska utan blandade ihop sitt hemspråk (ryska) med det svenska. I ärlighetens namn undrar jag hur hon fått svensk läkarlegitimation. Men det ligger inte på mig att kommentera mer. Jag träffade henne väldigt ofta så fort LPT rådde och hon var den som alltid var hotfull och aggressiv mot mig så länge jag var i samtal med henne och det inte rådde besökstid på avdelningen. Så fort det var besökstid så ändrade Laura sitt sätt att vara på till en falsk trevlighet som alla svalde. I mina ögon är det hon själv som är psykiskt störd. Det var Laura som utfärdade alla behandlingsförslag i samband med en extra läkare som heter Lars Mörtberg som mer eller mindre dagligen tvingade till sig samtal med mig. Jag pratade sällan speciellt mycket med någon på denna klinik då de utsatte mig för en så djup kränkning med sina ”straffmetoder” i form av iskalla duschar, misshandel och sexuella övergrepp av psykolog och vårdare på avdelningen. I början brukade de ”testa min uthållighet” när jag varit verbalt elak mot personalen. Man tvingade mig att stå upp helt still på mitt rum och rörde jag mig så blev det iskalla duschar istället. När det närmade sig jultid den 21 december år 2000 så beslutade Laura att eftersom jag var för ”besvärlig” lägga mig i bälte och tillföra näringslösning intravenöst. Detta inträffade ofta. Samtidigt var hela tiden personal runt mig. Fick aldrig vara ifred utan hade ständigt extravak av olika anledningar. På julafton under eftermiddagen så var det två killar som hade hand om extravaket på mig och en av dem hade ”tröttnat” på mig eftersom jag vägrade vara ”social med övriga patienter” och att jag alltid var mer på rummet jag var tilldelad än ute på avdelningen. Fick då reda på att Laura hade gett dem fria händer att prova alla möjliga behandlingar och det var dom som började med sexuella övergrepp i samma form som på Nacka. En av dom vaktade min dörr medan den andra tvingade mig ligga på sängen och ha hans könsorgan i munnen. Jag vägrade givetvis först men fick ett så ordentligt slag i magen med knuten näve att luften gick ur mig. Var också påverkad av diverse olika mediciner och var rätt påverkad av detta. Hela natten pågick dessa saker. De båda killarna gick av sitt pass vid 22 tiden och då kom nattpersonalen som hade fått som råd om att det var en bra ”behandlingsmetod” för mig. De båda som började med dessa handlingar har också sagt till mig att om jag någonsin i framtiden skulle nämna detta för någon så skulle de se till att jag skulle dödas. Är fortfarande idag givetvis väldigt rädd för detta. Samma sak hände under nyårsnatten 31/12-2000. Samma övergrepp i kombination med iskalla duschar. I samband med denna behandling så påverkades mina matproblem väldigt negativt och jag mådde sämre och sämre. Laura var den som var ansvarig för medicineringen och de gav mig det mesta som finns att ge och alltid under tvång. Var hela tiden ett liv i en suddig värld. Jag kommer dock ihåg dessa övergrepp, misshandel och straff som jag fick eftersom det var så grova. Efter nyårshelgen blev jag verbalt grov tillbaks mot Laura utan att vara hotfull utan sa vad jag tänkte och tyckte om avdelningen och att Laura var en diktator som härskade på avdelningen. Detta ogillade hon givetvis och straff utdelades hela tiden på olika sätt som jag beskrivit ovan. Tvångsvården fortsatte hela tiden eftersom Länsrätten aldrig ens lyssnar på vad jag som patient säger utan överläkaren, i detta fall Laura Fired, bestämde själv vad utgången skulle bli. Vid ett tillfälle fick min advokat ryta till rejält och be om rättens uppmärksamhet då de satt och småpratade med varandra medan jag hade ordet och ingen lyssnade på mig. Och så fungerar det inom psykiatrin. En läkare har all makt och naturligtvis så dokumenterar de alla mina brister i journalerna men de skriver aldrig ett ord om de övergrepp, misshandel och andra saker som de utsatte mig för. I april år 2001 blev jag av åter tvingad till kontakt med Ankaret även fast jag vårdades på Nacka avd 32 då. Träffade en läkare som heter Hjamlar Nowak på Ankaret, har inget att invända mot honom. Han hade med sig en psykolog vid namn Bengt Westman. Det här var den 10 april 2001. Har vid denna tidpunkt en mängd mediciner. Fick en rätt bra kontakt med läkaren. Tyvärr ordinerade han mig besök enskilt med psykolog Bengt Westman. Antingen har jag haft världens otur vad gäller psykologer och vårdare inom psykiatrin eller så är de flesta manliga i denna grupp homosexuella. Vid detta datum (2001) har jag hunnit med flera självmordsförsök på grund av de saker jag utsatts för bakom låsta dörrar i psykiatrins värld. Denne Bengt Westman träffade jag på öppenvården på Ankaret och första mötet var den 2 maj 2001. Psykologen frågar då om hur jag såg på mitt liv och om jag hade några problem vilket jag inte ansåg då. Eftersom jag inte var speciellt villig att prata så tyckte han att det var bättre prova en ny metod. Detta var en öppenvårdskontakt. Han tyckte då att han skulle prova en variant som han hört hade fungerat på avdelning Lotsen. Var som vanligt vid denna tidpunkt påverkad av mediciner och rätt dåsig men övergrepp glömmer man inte för det. Han hade ett rum med nerdragna persienner och låste dörren till rummet. Sen var det samma behandling med honom. Han tvingade in sitt könsorgan i min mun och höll på så ett bra tag. Hade vid flera tillfällen bara tankar på att bita ihop allt jag kunde så han blev av med den delen av sin kropp. Var dock rädd för att han skulle slå ihjäl mig eftersom han var väldigt snabb att informera mig att så blir fallet om jag skulle säga något någongång då eller i framtiden. Alla möten med Bengt var bestämda som så att om jag inte kom dit skulle polis tillkallas eftersom jag var utskriven på en prövotid då jag hade LPT och då skulle polisen föra mig till honom och det innebära inläggning och en massa andra obehagligheter. Nästa möte med Bengt var den 8 maj 2001. Samma sak hände då. De tillfällen som jag mötte Bengt på Ankaret var dessa datum, 2001-05-23, 2001-05-30, 2001-06-13, 2001-06-20, 2001-06-26. Efter detta datum blev jag överflyttad till Nackas öppenvård. Vid detta tillfälle hade jag en stående medicinlista som såg ut så här,

Effexor 75 mg, 3 gånger per dag
Buspar 10 mg, 3 gånger per dag
Stesolid 10 mg, 9 gånger per dag
Propavan 25 mg, 4 tabletter till natten
Stilnoct 10 mg, 1 tablett till natten
Mallorol, 25 mg, 2 till kvällen samt 2 vid behov, obegränsat antal gånger

Dessa mediciner hade jag i princip bara för att jag inte kunde ta det lugnt, blev utsatt för hot och övergrepp. Kunde vid denna tid inte längre sova alls på nätterna och vaknade ofta kallsvettig och undrade vart jag var, även om jag var hemma. Drömmarna handlade hela tiden om de övergreppen både de sexuella och misshandeln som läkare och ovan nämnda personal mycket väl kände till och känner till än idag. Men frågar man dem idag så minns de givetvis ingenting. De har ju dåligt minne och det här som de utsatt mig för det KAN ALDRIG hända, eller hur?

Efter mängder av år i förvaring och utan specialistvård så såg jag ingen annan utväg än att flytta från Stockholm. Var tvungen att flytta så långt bort som möjligt från Stockholm och alla kliniker där jag ”behandlats” och förvarats.

När jag väl funnit en ny plats i tillvaron så fortsatte tvånget och vården av olika skäl men det positiva var att det förekom aldrig ett enda form av övergrepp.

Att jag väljer publicera detta i en blogg är för att allmänheten måste få veta sanningen vad som händer när dörrarna slår igen och det bara finns personal kavr på låsta psykiatriska avdelningar.

Personalen är väldigt trevlig mot alla besökare, utan undantag, men så fort dörrarna slår igen som sagt då händer det som hänt mig.

Om jag nu räknar rätt så om polisen gjorde sitt jobb och det blev rättegång mot de som utsatt mig för det hela så handlar det om brotten, grov misshandel, grov våldtäkt och mordhot. Sammanlagda straffvärdet av det per person är långt över 10 års fängelse och lutande på livstid.

Men istället för att ”orka utreda” brotten de utsatt mig för är det så mycket lättare att bara lägga ned anmälan eftersom alla vet, i alla rättsliga instanser, så skyddas läkare av varandra och de har full immunitet eftersom de har alibi från hela landet utan problem. De kan helt lagligt skaffa sig vittnen som gör att de aldrig vart där sakerna inträffat. Samma sak gäller alla inom psykiatrin, alla skyddar alla från vårdare till läkare. Det är det mest skrämmande, att så fort man är läkare i Sverige och arbetar inom psykiatrisk vård, då har man livstids skydd av rättsliga instanser hela vägen upp.

Det skulle vara intressant om någon vågade erkänna det inträffade, men det kommer ju aldrig att ske. Istället har jag blivit bestulen på mitt arbete eftersom jag aldrig mer får arbeta med detta då allt är mitt fel. Det innebär att min yrkesutbildning som jag enbart har skulder på till CSN och den uteblivna inkomsten fram till pension i detta yrke är minst 37 miljoner kronor.

Och vad lever jag på idag?
Jo under mordhot av läkare och personal som är namngiven ovan. Och det får jag leva med resten av livet, eller till någon av dem verkställer mordhotet och jag blir en siffra i statistiken. För då blir mord direkt klassat som självmord. Det är 100% säkert.

Nu har jag sagt mitt och jag tillåter inga kommentarer på denna blogg eftersom det då skulle skapas en hetsk debatt om det hela. Däremot får vem som helst använda materialet och försöka ställa personerna till rätta laglig väg för det hela.

Naturligtvis får media och press också använda allt i alla former av tryck. Ju mer det uppmärksammas desto bättre.

Jag antar att jag utfärdat min egen dödsdom i och med detta men det må vara så då. Vem kommer sakna mig?
Ingen. Har ju inte haft självförtroende att skaffa egen familj eller ens ha nära vänner på grund av detta och hur normalt är det. Är drygt 30 år idag och i värsta fall måste jag leva med det jag utsatts för i 70 år till.

Ni ska veta att jag varje natt sover oroligt och mår dåligt av det här som inträffat och de såren kommer aldrig att läka så länge jag är kvar i det här landet eller i Europa. Men tyvärr är det omöjligt att ta sig till den enda plats på jorden där man har rättigheter som människa. Hade detta hänt där, då hade jag fått enorma skadestånd, här får jag inte ens ersättning för den inkomst jag aldrig kommer få i det yrke som jag med stolthet och ära blivit utbildad till med mycket goda vitsord inom.

Samia Boukter Gustavsson, läkare som senast kända arbetsplats var Nacka närsjuhus samt Laura Alexin, överläkare på Ankaret, är de läkare som själva är i stort behov av psykiatrisk vård själv då de fantiserar vilt och hittar på saker som aldrig inträffat än idag. Dessa trakasserar mig ständigt med nya påhopp och anklagelser vilket hon, enligt Socialstyrelsen och HSAN tydligen har full rätt att göra. De har också aktivt mordhotat mig om jag nämner något av detta. Detta är dock alla instanser medvetna om, men vad gör man åt det?
Inget, för man vågar inte tro att deras mordhot till mig är verkliga. Och en läkare kan ju inte mordhota någon, eller vad säger ni som lever i verkligheten?

Tyvärr alla fåglar, vi ses inte längre på hög höjd, jag får sitta på marken och titta på er och lida istället.

======================================================
Till de som läst och väntat på uppföljning på det här inlägget vill jag bara säga att de som utsatt mig för allt det jag berättat om här har nu lyckats få som de vill. Eftersom inga myndigheter vill utreda, chefsläkaren i Stockholms Läns Landsting, Håkan Götmark, tycker att inget fel begåtts av någon, Socialstyrelsen utreder inget, polisen gör ännu mindre, så har jag tagit beslutet att låta denna blogg få vara ansiktet utåt istället.

Laura Alexin, hoppas du får det plågsamt i livet ditt ryska as!!!! Stick hem till Sibirien och begrav dig själv ditt svin som förstört mitt liv.
Samia Boukter-Gustavsson, är fortfarande hög chefsläkare, hoppas du dör stolt över att ha drivit minst en person till självmord med ditt agerande. Eftersom du tror du är gud så gjut fast dig själv i en kyrka när Nytorgsgatan där du bor, gå dit och bli permanent där ditt svin!!!!